- När: 23-28 Juli
- [fergcorp_cdt_single date=”wed, 28 Jul 2010 11:00:00 +200″] lägret slutade
- Från: Sundsjö
- Till: Finspång
- PLUMS 2010 var ett kanotläger där vi först hade fast läger på en vacker udde i ett par nätter. Här var alla scouter med – från Bäver till Rover. Vi hade tävlingar, vi fiskade och vi hade ett djungeläventyr med kanot!. I en hemlig å hade någon tagit hövding Buggeribuggeribuggs stam till fånga och han behövde hjälp av …. nä nu får ni allt läsa den långa versionen som Line skrivit. DEN FINNS I SLUTET PÅ DENNA SIDA
Vist är bilderna lika den tillvänster är brar paper som sömaren fick och lyckades göra det högra i tyg
-
- FJUCKÅST!!!!
Fredag.
Vi var 32 personer, som var allt emellan förskolegammla och mormor i ålder, som vandrade in med packning, tält, mat och kanoter i kohagen och ut på udden, som via telefon sagts vara vacker- och det var den. Den eftermiddagen var fylld av inmysning av nyuppslagna tält, mask letande och fiske som senare resulterade i mystiskt formade fiskpinnar med fenor och fjäll. Efter att tält, dass och köks plats kommit i ordning, var det dags för min första paddlingsrunda i bifurkationen och nu var det ledarna och nyfikna tonåringar som gav sig iväg för att undersöka om de mindre, dagen efter skulle kunna paddla samma sträcka.
Upptäcktsfärden tog ungefär en timma och tjugo minuter och gick under broar, bäverfällda stockar och över diverse stenar på en närgången botten, små bäverbyggen samt en stor cementbalk. Vi kom tillbaka till lägret i lagom tid till den goda tacosen och så förstås förrätten panerade mörtar och abborrar, dessa fiskpinnar innehöll inte bara ströbröd utan dessa hade gott om ben, fjäll och fenor. Efter ledarfikat gjorde de lite äldre upp hemliga planer bakom buskarna, på en klippa med utsikt mot solnedgången.
Lördag.
Efter diverse snarkningar, mås skrik och fågelkvitter var det dags för oboy, mackor, och fil till frukost. Under tandborstningen pågick mystiska aktiviteter i utkanterna av lägret. När gruppen av bäver, minior, ledare och föräldrar till sist fått på sig flytvästar och samlat ihop sig upptäckte vi räknade in oss att Lisa saknades. Vi ropade, letade och skrek lite till, men istället så kom en underligt målad filur med konstig frisyr, vasskjol, mantel och en mystisk stav, fram ur buskarna. Filuren hette efter lite betänketid ca Boggidibuggedibo och hon berättade att hennes stam hade varit där tidigt på morgonen och rövat bort Lisa men glömde lilla Boggidibuggedibo som nu lovade att guida oss vägledda av våran talisman plums.
Solen sken när vi paddlade efter Boggidibuggedibo mot indianropen inne i den slingriga och djungellika bifurkationen. Efter ett par raka kurvor och kurviga rakor, blev vi omringade av målade krigare och på bron framför oss dansade och skrek resten av stammen runt våran stackars Lisa, som funderade på om de var kannibaler, eller om de bara tänkte äta upp henne i alla fall. Problemet löstes när Boggidibuggedibo började kackla med hövdingen så att vi kunde byta till oss Lisa mot Boggidi….
Resten av den resan slapp vi överfall, alla hjälptes åt med att paddla… eller i alla fall blöta paddlarna och när botten satte sten i skrovet gällde det att Promenera Långsamt Utan Massa Stänk. Men så kom vi ut på djupare vatten och man kunde glida ostört med strömmen, tills vi tog matpaus på en strand mitt emot en bäverhydda. Picknicken bestod av morot, potatissallad och kyckling, sittplatser hade de snälla bävrarna redan gjort i ordning åt oss. När vi kom tillbaka så sa de att vi hade paddlat alldeles för fort, patrull och junior hade inte ens hunnit äta sin lunch, så vi fick fri paddling och fiske stund i sjön.
Något senare var det dags för nästa runda med några av de stora som inte paddlat förut, frivilliga paddlare samt två ledare. Den här gången höll sig indianerna gömda, så det största problemet var att vänta på ledarna som bara krånglade när de skulle ta sig under de stora stockarna som bävrarna fällt tvärs över ån. Trots att botten trots att botten verkade ha kommit närmre efter lunchen, fortsatte paddlingen under sång och skvättande.
Efter att ha slappat under en ek och sedan flyttat in och för att mysa i tälten på grund av regn, blev vi indelade i åtta olika matlag, som vart och ett fick var sitt stormkök. Under matsalspresenningen formade alla grupperna tillsammans ett långt torskblocks stekande långbord, där det panerades och hackades grönsaker för fulla muggar med juice. Även de mer fiskparanoida i kåren (förutom en) åt och gillade sin torskburgare samt fick en godis som belöning. Kvällen avslutades med ett mysigt lägerbål, där flera nya texter sjöngs.
Söndag.
Under natten fortsatte regnet att falla horisontellt, men trots att det regnade i vindskyddet sov jag till skillnad från en del andra, gott den natten. Efter frukost var det dags för fotbolls kupp, den anordnades enligt ett avancerat schema, som jag efter lite hjärnskrynklande lyckades få ihop.
Vi spelade i matlagen och i mitt matlag började vi med strutfotboll. Jag sprang omkring och sparkade på färgglada saker (som jag hoppades var bollen och inte ett galonklätt barn) och hoppades att det var i ungefär samma riktning som jag skymtat ett träd som var något av målen. På blindfotbollen gällde det mera att slänga sig åt det hållet som man hörde bollen pinliga på senast och hoppas på att man antingen fick tag på bollen eller åtminstone ramlade mjukt på någon annan. Fotbollen gick nästan till som vanligt förutom det att fötterna satt ihop med ett snöre, på planen fanns det gott om stora grästuvor och dessutom ännu större färska komockor. När man får dessa förutsättningar klara för sig gäller det att ha tur och hoppa varsamt fram i regnet. Om fotbollen hade vänligheten att klistra fast sig i en mocka så slapp man iallafall hoppa särskilt långt. Fjärde grenen var frispe det i stark blåst och en del matcher var väldigt kramiga. Mitt lag hade den här grenen sist, så frisbeen bestod till stora delar av tejp och när vi slutligen spelade så drämde Maja in den i närmaste träd, så att den klövs på mitten.
Lunchen var makaroner och köttbullar, liksom tidigare tillagat på stormköks långbord. Klockan två kom föräldrarna till de mindre barnen och det blev prisutdelning i regnet, där det ända torra var humorn. När de små åkt hem upphörde regnet, överblivna tält revs, och åkte hem med Patrik för att hängas upp i Nyhult. I de tält som var kvar mystes det för fullt, några andra scouter kom och hälsade på oss. Efter det blev det ett mycket snabbt och kallt bad med schampo. Vi började också packa ihop det som inte behövdes, inför den tidiga avresan ifrån lägerplatsen, som vi fick höra kanske skulle ske i soluppgången. Kvällsmaten var pyttipanna med chans till extra lök och varsitt ägg, som tillagades på många varierande sätt eftersom det är svårt att steka annat an äggröra på stormkök. Alla fick gå och lägga sig tidigt eftersom vi, om det var bra väder skulle ge oss av mellan fyra och fem i gryningen.
Måndag.
Vi fick trots allt sovmorgon till hela sex på morgonen och fick sätta igång med att riva tält, packa, bära och äta en stående banan som förrätt. Ens stora packningen fick åka tillsammans med tälten och den övriga köksutrustningen i den stora vita bilen, som vi använde som följebil. Vi gav oss av i kanoterna med en enkel dagspackning, vattenflaska, frukost och så självklart flytvästar på oss. Jenny lämnades kvar på stranden för att ta hand om det sista av packningen och sova lite extra länge innan hon körde till affären för att handla mat för dagen och sedan åka vidare till mötesplatsen.
Fjorton personer hade nu alltså blivit tretton, fördelade på sex kanoter och en kajak. Den första uppgiften var att lyckas paddla fint på ett led i den ordning som man fått sig tilldelad och hålla ungefär samma takt utan att kryssa rätt in i kanoten framför eller bakom, samtidigt som man letade efter ett mysigt ställe där vi kunde gå iland för att äta frukost. När vi så kom iland på en på en liten äng vid en stenig strand bredde vi ut vårat en millimeter höga bord(en vaxduk), dukade fram diverse frukost, och så högg vi och getingarna in, med en nyfiken skara kalvar som åskådare.
Vi fortsatte på sjön Tron som som vi trodde aldrig skulle ta slut, och den här gången på ett slingrande led, två och två, men efter att ha paddlat: efter en lom, förbi några träiga krokodiler, i en hastighet under 7,5 knop (enligt skyltar) och tittat på mystiska björkformationer på en ö där det förmodligen fanns enhörningar, så hade alla spår av ledet seglat iväg. Vi hade vid det laget kommit fram till Borggård och det var dags för fika och för att ta en promenad med packningen, vi fick hjälp av Inge Karlsson med saker till att transportera kanoterna på. När kanoterna väl kommit ner i vatten igen fick vi frunch på sidan av en bro, tillsammans med getingarna som misstänktes ha gömt sig i någons skägg.
När vi halkat klart i den branta stigen till kanoterna och tagit förväl av en signalkräfta så gav vi oss av på den grunda, näckros och sjögulls fyllda ån. Solen sken på sjögullen och alla andra blommor, med andra ord kunde det inte ha varit finare och mysigare. Ån var slingrig men vi var snart framme i Hällestad. Där fanns det ett stort tält med öppna sidor färdigt åt oss, en riktig toalett, en stor solig gräsmatta med gamla hus och träd så man kunde äntligen hänga upp alla blöta kläder på tork (förutsatt att de fick sitta kvar där). Den slutliga lunchen blev fisk-gryta med bearnessmak, nu var det andra matlagningsgrupper och alla grupper lyckades få sin gryta originell.
Vi fick lite fritid och den ägnades bland annat åt att duscha under vattenkanna, fotbad, silvertejps-vaxning av ben samt andra delar. När vi fick reda på att vi skulle gå till affären där vi kunde få köpa en glass, undersöktes alla möjligheter till att få köpa något sockerhaltigt grundligt. När så vi kom fram till den hett efterlängtade affären, vart det order om att man bara fick köpa en glass som fanns i frysdisken… men där fanns det ju stora glass-paket och frysta tårtor som med andra ord går som en glass. Dessutom fick var och en välja var sin frys pizza, eftersom vi nu var i en stad och som stadsbor för en dag, skulle vi äta snabbmat och den riktiga pizzerian hade brunnit ned.
Efter diverse glassätande fick vi en exklusiv visning av ordföranden Rolf Eriksson i Hällestads hembyggdsgårdsförening om ett flertal mycket gamla hus med inredning, prydnadsföremål och verktyg varav en del var ända ifrån stenåldern. Så berättade han om hur och till vad man en gång använt en del av föremålen till, även lite om tromber, människorna, föreningen och deras verksamhet.
Ledarna behövde åka iväg för att transportera fram bilarna till det slutliga målet i Finspång. Vi som var kvar började ställa oss i kö till den lilla men fungerande mikron, som kördes i skift. Disken var enkelt avklarad så vi började köra burken, jag vet inte om det var stadsmaten eller fisk-grytan som gjorde allas magar kollriga, men om man velat kunde man ha luktat sig till åt vilket håll folk sprungit. Gömställena var många; sovsäckar andades, kläder och broderier bytte personer, madrasser promenerade iväg, bagagedörrar öppnades, handdukar på tork hade fötter, husknutarna kikade misstänksamt och så länge man hade grön istället för blå tröja kunde man krypa bakom en buske och burka fri. När ledarna så småningom kom tillbaka och hade satt i sig sina pizzor var även de med och lekte för att kunna jäklas extra mycket.
Solnedgången försvann i dimman som rullade in över ängarna på andra sidan ån, jag skadade foten litegrann och det blev dags att planera inför morgondagen. Så sov alla frifullt under det volang-prydda stora hotältet(hotälltällt)… i alla fall sedan allt prat och det stadsmässiga sms-skickandet somnat.
Tisdag.
Vi väcktes av dans och musik framförd av Mikael, det var jingiilåten som han skuttade runt till, ackompanjerad av sin mobil. Trots det fina framförandet så är det ju svårt att lämna värmen i sovsäcken, men sedan någon trampat på mitt huvud, och sedan hon upptäckt att hon trampat på någon kröp på min fot (som redan var skadad,) för att säga förlåt och lägga sig över mig, som om jag inte var nog tillplattad vilade jag lite till, och vad händer då jo då så springer någon förbi rätt på ens ben, efter det gick jag upp med en gång.
Till frukost fick vi små lappar – eller rättare sagt på de små lapparna stod det vad vi skulle ta fram eller göra till våran lycksiga hotällt-frukost, som vi sedan satt och smaskade på i solskenet, fast det där med att koka ägg får nog en del öva på, för det är inte samma sak att ligga i vatten som att koka… Getingarna verkade ha blivit flera över natten och blev bland annat extra pålägg på mackor och lite var stans. Ett mycket omdiskuterat pålägg var kaviaren som skiftande kallades för kavvijar, kavviaar, kaavjar, och lavjar om det nu inte var laviar.
Efter den utsökta frukosten fick man göra det inta alls svåra valet mellan att städa eller att gå på en guidenig i Hällestads kyrka. Kyrkan var jättestor, varm, fridfull och mycket vacker. Kyrkan tyckte tyvärr nog inte desamma om mig som var beväpnad med en flippflopp toffla, en ca sju nummer större stövel och en tandborste i högsta hugg. Kyrkovaktmästaren och byns allt i allo visade oss spindelmannen bakom Moses i blyinfattat glas, änglar ifrån trakten, larmade gamla ljusstakar och en urgammal mindre pool som dopfunt.
När vi kom tillbaka var alla nöjda, det var städat och klart bara att lasta in packningarna dit de skulle. Den här gången lämnades följebilen till Mikael som stod uppe på bron och vinkade till oss, så snart vi lyckats vingla oss i kanoterna och paddlat förbi den första steniga forsen under bron. Vi kom till väldigt många steniga partier den etappen, ibland var det lättare att kliva ur kanoten och leda den som en hund i koppel, problemet var att man inte visste riktigt var stenarna var förren man körde på dem, snubblade över dem eller halkade av dem, vi hade åt åtminstone väldigt roligt åt varandra. I våran kanot utvecklade vi en rätt bra taktik efter en stund, man lät de andra köra före så att man kunde se hur man inte skulle göra, sedan gjorde man ungefär likadant, och när man fastnat på en sten backade man och tog sats mot nästa.
Naturen vi paddlade igenom var underbar; vårfloden hade svept före oss och tagit med träd,växter samt på vissa ställen stora delar av flodväggen, som slipats till böljande krökar. Vattnet hade varit jätte högt och det hängde fortfarande gräs i träden ovanför oss. Där flög vackra blå, gröna och metalliskt skimrande trollsländor omkring i solen och bland de dagg glittrande blommorna på strandbankarna. Vi hittade fyra olika bäver eller utter ingångar med spår i leran utanför, men själva syntes de inte till, men det är nog inte så konstigt, vårat paddlande och pladdrande hördes antagligen långt före oss. Vi fann även en brokig rund formation av slipade stockar och grenar som visade var det hade varit en stor strömvirvel, den hade ätit sig in i de nästan lodräta väggarna till en fin cirkel. Men det fanns även mer vanliga företeelser utmed färden exempelvis lyckades en del plocka hallon till förrätt utan att ens ramla i.
Maten denna dag tillreddes på gräsig väg vid å kanten, invid en mycket fin gammal bro utsmyckad med portaler. Maten bestod utav knaprigt stekta fiskpinnar, mos och ärtor. Efter måltiden blev det efterlängtade badet av, för några stycken. Vattnet var kallt och klippigt med mycket skiftande avstånd till bottnen, men nästan alla badare testade att bli välta med kajaken åt alla håll och kanter, så att den kantrade. Vi andra badade bland annat fötterna och jag gosade med en extremt långhårig liten fjärilslarv.
Uppfriskade satte vi oss i kanoterna, men nu när många vält med kajaken så vart den populär, så alla turades om att få paddla den. Ån flöt lugnt och fint framåt, träd, bäverspår och blomster flöt lummigt förbi på sidorna, och maten flöt nöjd ner i magen. Så helt oförhappandes kliver fyra väl utklädda indianer ned i en båt ifrån en ko fylld kohage och glider ut ur underveggitationen. Vi i de främre kanoterna hälsade med ett så högt indianrop så de ryckte till och sedan svarade de oss med ett annat indianrop. De i de bakre kanoterna började skryta om sina fiskpinnar när de såg deras metspö, indianerna menade att det var osportsligt mot fisken. Något överrumplade fortsatte vi glatt spanande och pratande i det strilande solskenet.
När vi kommit nära målet för dagen började kartor undersökas noggrant och till sist återstod bara en kapp-paddling över vad som såg ut som en stor äng av sjögull och näckrosor, och då förstår ni ju vilka som vann. Vi hade landat i en riktig trollskog. Efter att ha väntat in alla och funderat ut mer exakt var vi var tog vi våra dagspackningar och traskade iväg längs en mysig stig, vi kom tillslut fram till en hage där vi tillfälligt lämnade dem vaktade av två sovande scouter. Vi andra fortsatte längs en väg till kohagens slut där även vi lade oss ned i solskenet. Vi myste i gräset eftersom vi väntade på följebilen med våran övriga packning, och väldigt väl inhandlade mat, chauffören hade nämligen undersökt utbudet i alla affärerna noga.
Utvilade langade vi, sedan bilen kommit fram utvalda saker in i hagen och bar dem: på ryggen, på huvudet, i händerna, runt om oss eller drog dem i kärran, ända bort till vårat lägerområde. Det var en hel del att bära och ganska långt men alla hjälptes åt, så det klarade vi finfint. Eftersom vi var inuti en kohage dröjde det inte länge förren vi fick gäster,(kossorna en stor hög av scouter och tillhörande packning, scouterna en flock med nyfikna kossor och tillhörande flugor) de gjorde det de var bäst på… att stå och glo. Snart fick de mer att glo på, för vi satte upp elstaketet, hängde upp tork linor till badkläderna, grävde och satte upp dasset, samt reste en ny variant av tält. Vi ville nämligen inte sova i två olika tält, så vi satte upp soltaken precis bredvid varandra och lade en presenning som botten. Det gällde att prova sig fram till en lagom kuperad sovplats innan någon annan hunnit paxa den.
Den härliga fria tiden när vi var klara ägnades till exempel åt att: fladdra omkring i solen, sola, prata, och leta fästingar i en navel. Tillslut blev vi hungriga och började med att laga mat, kokta makaroner och blommig falukorv. Korven var verkligen både blommig och farlig för den spottade på två patrullscouter så att de fick brännskador och tillhörande plåster. Den generösa markägaren JanAnders Tornell hade inte ätit blommig farligkorv förut och fick nu testa det på scoutvis, med kåsa och spork ute i det gröna.
Mätta, diskade och försedda med ficklampor, promenerade vi in i trollskogen fram till mynningen av Torekulla Kyrka. Där fick vi höra legenden om den snälla Jätten Enekorn och sagan om hur hanns barn lekte med bönderna och deras hästar, som dockor. Sedan bar det av in i ras-stensgrottan, som bildats när stenar fallit ned på varandra från sprickor i glaciärerna under istiden, och på så sätt bildat en slingrande grotta med en större sal i mitten. Jag blev imponerad av all sten som vi slingrade oss nedför, över, mellan och under, på vägen in. Något skrubbsår senare stod vi mitt i kyrkan och kunde se: altarringen, de glittrade väggarna, och så snart vi släckt ficklamporna även predikstolen. Den var svagt upplyst av en solstråle, som antagligen måste ha skinit vilse, men man kunde klart förstå varför det fanns historier om denna fascinerade grotta, och varför frireligiösa bybor använt den som kyrka. Vi tassade (nästan inte alls tyst) för att inte väcka Jätten Enekorn ur hans skönhetssömn, vidare i en smal korridor som gav en del lite klaustrofobikänsla, men jag tyckte det bara var mysigt. Tillslut såg vi ljuset vid slutet av tunneln, sedan var det bara ett skutt ned till marken och så var vi ute i friheten.
På tillbakavägen gick vi på de enorma stenblocken, och man kunde skymta ingångar till mindre grottor. Många aktade sig för att ramla ner i alla helvetesgapen genom att ta så mycket sats sats och kika över kanten så mycket att foppatofflerna blev genomsvettiga och fick kastas i förväg med sina ägare gällt skrikande efter över en ca 30-50cm bred klyfta eller som de sedan upptäckte så kunde man helt enkelt ta ett kliv över. Det tävlades om vem som var höjdräddast genom att stå längst upp ovanför mynningen och försöka se utsikten bakom träden istället för det långa avståndet till marken.
Efter äventyret blev det dags att bada, eftersom det var tveksamt om man vart ren av att bada i sjögulls geggan, paddlade eller gick vi bort till udden intill ån. Vattnet var kallt -men skam den som ger sig, vi simmade och dök, mot och medströms, klättrade på stenar, löddrade ned oss och övade på att ifrån vattnet ta sig upp i en kanot, vilket förvandlades till herrepåtäppan a la kanot. Resultatet blev en sänkt kanot och en massa uppfriskade scouter.
I skymningen hade vi ett mycket mysigt lägerbål, med en lyckta som bål och kossor som publik, fast de försökte se ut som om de inte alls tjuvlyssnade. Vi sjöng bland annat: vi vill ha vår egen paddel, tingelinge-tåget går, och efter diverse pinnar och stenar fick även Rosa åka med och så gjorde vi en ny variant av John Svenssons Ford som blev Jätten Enekorn. Vi sjöng glatt på, men någon mer musikalisk upptäckte efter några verser att det på grund av antalet stavelser inte blev någon Ford, så vad var det då för ring som fått punktering? Bilring(fläskig mage) eller badring? Tillslut lyckades vi sjunga den fast med lite nya, anpassade rörelser.
En attack mot nattmackan, chokladen och tandborsten hann vi även med innan vi myste i våran skapelse och dagen var slut.
Onsdag.
Denna dag började med ännu ett morgon-dansnummer av Micke till 99 luftballons (låten alltså), tälthöjden gjorde det bara lite knepigt med hoppandet. Frukosten var kjäm eller så var det smöret som var kjäm, gott, soligt och mysigt var det i alla fall. Så var det bara att bära tillbaka alla saker samma långa väg till bilen, ta farväl av våra grannar kossorna och ta med sin egenkomponerade packning i sopsäck till kanoterna.
Vattnet låg spegelblankt framför oss men inte alls efter oss när vi värmde upp våra färdigheter i att tävla utan att köra in i varandra. Snabbt paddlade vi in i en granskog där ena sidan hade högt laggda stenmurar på varandra som enorma trappsteg, den var ganska lång så vi hade gått om tid till att fundera på vad den möjligtvis kunde ha där att göra. Landskapet förändrades sedan ytterliggare och här slingrade ån sig fram i det grunda havet av lysande sjögull. Det var som en stor gul sjö med massor av vägar och enstaka gröna öar, men att försöka ta en genväg blev väldigt snart en senväg även om den slingrade sig så mycket att man var glad att man inte paddlade först och fick gissa åt vilket håll vi skulle åt.
Men fram kom vi, för en stund efter blomsterhavet tog ån abrupt slut med ett elverk, men vi hade fått tillstånd av ett par villaägare att få ta upp kanoterna på deras tomt. Vi blev varmt välkomnade av familj, släkt, småbarn och attackmarsvin, det är pyttesmå bjäbbande hundar med enorma ögon. Vi hjälptes alla åt att dra upp kanoterna en och en eftersom det var så smalt. Men när de flesta var uppdragna, så ställde sig en av passagerarna sig upp i ena änden, samtidigt som kanoten lyftes upp i den andra. Detta resulterade i att vattnet rann in och kanoten sjönk till botten, som tur var fanns bottnen inte långt ned eftersom detta skedde precis vid stranden. När alla var i säkerhet på torra land ställde vi oss i en ring, för att glatt tacka tomt ägarna och markägaren genom att sjunga vi vill ha vår egen paddel och Jätten Enekorn samt ge dem några exemplar av björsäterskåsorna.
Ifrån trädgården bar vi kanoterna längs en liten stig utmed elverket till ån blev som den skulle. Kanterna var stenlagda och så snart vi satt oss i för att vänta på alla de andra blev vi varnade för att elverket då och då släppte ifrån sig stora mängder vatten, så vi skulle vara beredda på att paddla så att vi höll oss rakt och inte välte om det hände. Spänt satt vi och väntade med paddlarna redo, men tsunamin kom aldrig. Vi paddlade stillsamt vidare och här var det gått om pilträd på strandbankarna.
Vi kom tillslut ut på sjön Bönnern, den var bitvis ganska smal ven den var så lång så att man inte kunde se slutet. Stränderna kryllade av sommarstugor den ena större än den andra och samtliga med stora drag av gräddhylla. När väl en kanot börjat skvätta på en annan, gällde det att hålla farten uppe för att inte bli genomblöt. Svårigheten var att utan att bli upptäckt komma lagom nära en annan kanot, skvätta på dem och sedan paddla därifrån så fort som möjligt utan att bli genomblöt. Kläderna torkade snabbt och man fick dricka mycket på grund av den tilltagande värmen. Vi sjöng allsång, gjorde indianrop, solade i kanoterna och hade kul. Vi paddlade bland annat förbi: badstränder, arkitektoniska sevärdheter med stora bryggor, motorbåtar och en gigantisk vass-skördare.
Tillslut såg vi ett jättehögt hopptorn, vi var nu framme vid Finspång och ville avsluta med
bad. Det blev en riktig höjdare för sju stycken var vi som hoppade ifrån tio meters höjd, även om det gick åt en hel del tid till att njuta av utsikten och höjden. Efter badet paddlade vi över till andra sidan, där hade vi ungdomar picknick på massor av olika sorters krämer utanför bårhuset medan ledarna hämtade bilar. Eftersom vi inte fick öppna en ny sorts kräm fören den innan var uppäten blev alla mycket mätta och tränade i demokrati. Friden bröts när ledarna återvände och nu blev utmaningarna att, skrubba kanoterna, lasta in dem där de skulle och få rätt unge i rätt bil med hela sin alldeles egna packning.
Sedan åkte vi hem och Sov!
Skribent: Line Johansson.